| Från Österbotten till Mombasa |
[Jun. 7th, 2008|04:34 pm] |
[Google translation of this post]
Det var förrförra veckans besök till Helsingfors som fick mig att inse det. Det här är ett av 90talets bästa album – finska Satu ja vaahtopääts 'Nuoruus on seikkailu' (Ungdom är ett äventyr) från 1994. Satu och bränningarna var i själva verket det uleåborgska indiebandet Aknestik med hjälp av trummisens fru, tangosångerskan Satu Pitkäaho. De dammade av tretton stycken finska schlagerklassiker och fick dem att låta (visar det sig nu) lika tidlösa som originalen. Några är finska versioner av internationella klassiker: här finns till exempel Chers Dark Lady (Tumma nainen) och Jeanettes Porque te vas (Veit sydämen). De flesta var helt nya för mig och, klibbiga som schlagerlåtar är, har de tagit plats i bakhuvet och jag kommer nog aldrig bli av med dem. I synnerhet den klibbigaste av de alla. Den heter Mombasa.
Mombasa är vad jag fått fram översatt från italienska, originalet hette Ibo lele, men numera tycks den knappt finnas alls på något annat språk än finska. Den har jag länge tänkt att jag skulle vilja sjunga i något karaokesammanhang, och nu dök chansen upp på båten till Finland för två veckor sen. Som tur var så fanns pv:n där med sin kamera och spelade in alltihopa. Jag var sjukt nervös, du ser hur det inte räckte med bara en hand på micken, det här var ju mitt andra karaokeuppträdande nånsin och att sjunga just Mombasa var lite av en dröm som gick i uppfyllelse. Halva vägen genom låten märkte jag på ett annat sätt än tidigare att den består bara av samma vers som återkommer gång på gång. I kompet fanns ingen som helst variation, så uppenbarligen var det upp till mig att stå för variationen och anpassa framförandet till texten. Med tanke på att jag förstod högst 20 procent av orden och mindre av innebörden var jag ganska chanslös på den punkten, även om jag kan tänka mig att mitt uttal lånar ett visst spänningsmoment till framförandet. Som jämförelse kan man kolla Taiskas version från 1975. Mycket inlevelse där, och en otrolig klänning. Satu ja vaahtopäät tonar ner patosen i sången och varierar istället musiken, det blir roligare och markerar distansen till både 70talet och den i alla versioner närmast mytologiskt avlägsna kenyanska kuststaden. Dutuben bjuder förresten på Taiskas version ackompanjerad av en bildkavalkad från verklighetens Mombasa ifall man skulle behöva det.
Nästa projekt blir väl att bocka av fler låtar från Nuoruus on seikkailu vid nästa östersjökryssning. Eller kanske ännu hellre den finska schlagerns absoluta höjdpunkt, den mörka Jossain. När det gäller den svävar klassikervarningen tydligast över Merja Rantamäkis version, men där har även Aknestik gjort en briljant cover. Jag ber om att få återkomma. Men nu till slutet av maj 2008 på M/S Mariella, nånstans ute på Ålands hav. Som vanligt när man är till sjöss gäller det att hålla i hatten.
Videon kan man kolla på Youtube, där jag även samlat några andra versioner av samma låt. Som bevis, om inget annat, för att min version inte är den sämsta på nätet.
|
|
|
| Dags att vakna, tågbolag! |
[Feb. 4th, 2008|02:08 pm] |
SvD uppmärksammar att den som vill vara klimatvänlig och åka tåg utomlands möts med höga priser. Det är bara en liten del av problemet. Senast jag försökte (jag skulle till Hamburg) blev jag helt chockad av att det knappt gick att ta reda på om resan överhuvudtaget var möjlig, än mindre hitta ett bra pris. SJ.se bör förstås erbjuda ett lättanvänt webbgränssnitt så att alla kan boka sina utlandsresor med tåg lika lätt som det är att vända sig till Ryanair. Eller vill de mörka för att de tror att vi kommer att klaga på priset? |
|
|
| Pojkbandörerna |
[Jan. 25th, 2008|10:44 pm] |
Helt klart är att denna video är den minst homoerotiska i les Boysbandeurs de Mandeures sanslösa samling. Men den är trots det (eller kanske på grund av det) den bästa. Låten är 'Ki dit mié' med ivorianska Magic System, och var förresten Daniel 'Papa Dee' Wahlgrens favoritlåt för 2007. Originalvideon är inte helt dum den heller. Men de franska pojkbandörerna når en sällan skådad nivå av glädje, studs, rytm och oprovocerad skjortavtagning. Mer från deras omfattande oeuvre kan man hitta på deras videoblogg.
|
|
|
| Kråkbärsgelé: ax till limpa |
[Sep. 1st, 2007|04:42 pm] |
 Kråkbär, hela vägen från en sorglös tillvaro på mossen till det malteska serveringsfatet.
Jag trodde inte det var någon mening med att plocka kråkbär, men på mossen fanns det trots allt plockbara mängder, och sen hittade jag en österbottnisk sajt om kråkbär och blev liksom inspirerad. Så för två veckor sedan for jag ut till mossen med kråkisar på skallen. Kråkbärssnovis som jag är upptäckte jag snart att jag var lite sent ute. De bär som fanns var få och ibland rätt skrynkliga, så något vidare kräsen fick man inte vara. Riset är lätt att känna igen bland ljungen och blåbärsris och hjortronblad, men att hitta bären själva är inte alls lätt. Färgen är matt blåsvart, bären avsevärt mindre än blåbär eller lingon och dessutom har de inget emot att växa fram lågt över marken där det är mörkast. Till slut fick jag ihop en deciliter i en fryspåse. Det fick duga.
Den finländska hemsidans recept visade sig inte bjuda på något som jag ville laga — det mesta krävde färdig saft eller gelé — så jag fick hitta på själv. Det som låg närmast till hands var att köra samma recept som för stenbären, med små gröna självpallade äpplen som garanter för att geléandet (och eventuellt även för smaken, som jag efter tidigare fältsmakprov inte direkt litade på kråkbären att leverera). Nu var bärskörden i minsta laget så det fick bli dubbelt så mycket äpplen som jag kokade ihop med bären. Det här tog sin lilla tid, eftersom kråkbär är ena hårda små krabater. Jag fick lägga till någon deciliter eller två med vatten (och krossa de sista omedgörliga bär med träskeden) innan jag kände att det var dags att sila.
Under kokningen försvinner en del av kråkbärens på fält så iögonfallande gothtycke. Saften påminner trots allt mer om blåbärs- eller björnbärsdito än svart galla eller råolja. Jag var inne i det sista osäker på om saften skulle räcka, men det fanns nästan en deciliter nedkommen efter ett dygns silande. Jag kramade ur några droppar till och tillade något 40 gram socker, om jag minns rätt. Kokningen gick inte lika blixtsnabbt som med första omgången med stenbärsgelé och jag fick slösa bort flera dyrbara milliliter saft på geléprov. Men till slut blev det godkänt och minsta tillgängliga glasburken fick ta emot en dryg centimeter tjockt lager med hett gelé.
Plåtningen på fönsterbrädet följande morgon fick ske ovanifrån, då minsta tillgängliga glasburken var en sån med etikettklister som inte gick att få bort. Rent visuellt går tankarna till björnbärsgelé. Troligen går det inte att göra svartare gelé utan att använda giftiga bär (något som jag förresten är rätt sugen på att prova, av ren nyfikenhet på färg och form).
Nu i eftermiddag kändes det som det var dags för den första, och med tanke på mängden sannolikt sista, provsmakningen. Vädret har blivit kallare men med yllemössan på är det ändå trevligt att sitta på balkongen; likaså har magen under veckan argumenterat emot kaffe, men den får tji på den punkten. Sconesen snabbtinas och klickarna med krämfräsch får vara små för att inte inkräkta för mycket på smakupplevelsen. Gelén visar sig vara för det första lite väl kletig. Här skulle man tappa åtskilliga poäng på gelétävling, men som södra Stockholms i all säkerhet ende kråkbärsgelékokande snubbe känns det som att segern redan är ett faktum. Septemberhimlen är klarblått och molnen passande fluffiga, svalorna tar sina kanske sista vändor in från parken mot gården, och gelésconesen slinker ner på ett alldeles tillfredsställande vis. Smaken är svårplacerad, kanske är det trots allt äpplena som vunnit över kråkbären. Men god är den, söt och len och med en antydan om skärpa. Nästa år plockar jag mer och tar reda på hur det verkligen ligger till. |
|
|
| En flagga föreställande den svenska |
[Aug. 31st, 2007|10:05 pm] |
Det var så Ekot kallade den. Jag var nyfiken på hur den skulle se ut om man gjorde den i ordning en smula.
Proportionerna är 11:20, med korset 4:1:4 på kortsidan och 11:1:4 på långsidan (jämföres med originalet som är långsmalare med ett tjockare kors, eller 5:8, 5:2:9 och 4:2:4 enligt Wikipedia). Färgerna är #739d53 (grönt) och #e2c120 (gult). Utifrån bilden kan man inte riktigt avgöra vilken sida stången ska sitta, så möjligen bör flaggan roteras med 180 grader. |
|
|
| Stenbärsgelé II: tredje omgången och ett smakprov |
[Aug. 14th, 2007|09:53 pm] |
 Omgång tre. Locken är specialimporterade från hemlandet. Det där med paraffin känns fel på något vis.
Häpnadsväckande nog fanns det stenbär kvar i söndags. Massor, faktiskt, större och rödare än förut. Så jag trotsade den klibbiga luften och de sugsugna myggorna och fick ihop hela 4 dl. ( Read more... ) |
|
|
| This is the queering |
[Aug. 9th, 2007|08:07 pm] |
| [ | Tags | | | musik, queert | ] |
| [ | music |
| | Kano feat. Craig David - This is the girl | ] |
Ja, de strejta hann först till Anthony and the Johnsons och Rufus Wainright och Patrick Wolf. Varsågoda säger jag. Jag hann istället först, säger vi, till Kano. Nu gör han This is the girl tillsammans med ingen annan än Craig David. Den är djävulskt bra. Rakt igenom heteronormativ, förstås, ljusår från Anthony och Pet Shop Boys och Beth Ditto; om queerperspektivet ska finnas här överhuvudtaget så måste jag stå för det själv. Jag tänker att det här är ett gammalt grepp inom homokulturen. Att ens gilla rnb som kille är ju smått förbjudet. Alla vet att det handlar om att tända på killen och att vilja vara med i låtens romantiska historia, och då gäller det såklart att vara tjej. Därför kunde Luther Vandross aldrig komma ut. Att då ens gilla grime eller hiphop som bög är att leka med elden, att sova med fienden, att sluka maskuliniteten på fel sätt. Samtidigt är jag långt ifrån ensam om allt det här. Hela den amerikanska hiphopen är en våt dröm för vita killar av alla slags läggningar — varför skulle annars rapparna (och Akon) ha så lite på sig på bilderna? Men jag väljer istället Kano och Craig, för att de är engelsmän och de köper inte allt det där. Jag får ha dem lite för mig själv. Jag säger inget, för jag vet att min smak följer en rasistisk tradition lika mycket som den bara söker efter löjligt smarta och talangfyllda och vackra killar där jag kan inbilla mig att ingen annan letar. Men jag vill sjunga med, this is the guy that I want, this is the guy that's gonna make me fall in love. Det går nästan, för de här killarna är trots allt tillräckligt långt borta för att inte höra och det finns ingen Anthony eller Rufus i vägen som skulle riskera att få att det se allt för verkligt ut. |
|
|
| Renässansen behöver inte mig |
[Aug. 7th, 2007|08:34 pm] |
På sätt och vis är det gulligt, rörande till och med. Vi är i boktältet och jag rekommenderar Queerfeministisk agenda som uppföljning till Bögjävlar. Här var någon som hade hört på när de hyllat flatorna. Det här kommer aldrig att funka, tänkte jag, men nu kommer jag undan med det, och man kan ju alltid hoppas. Ännu hellre hade jag gett honom Under det rosa täcket, som gjorde susen för mig en gång i tiden, eller varför inte Scum-manifestet, fast den behöver man vara arg på rätt sätt för att kunna ta till sig. Men det är kul. Jag känner mig mogen och klok och att jag kan sådana saker.
På Stockholm Pride 2007 vandrar jag alltså omkring vadderad av rosa moln. Från en delad hängmatta i Parken är till och med Glenn Hyséns och Lena Adelsohn Liljeroths röster så gott som musik i mina öron, och det bara fortsätter. Kända bloggare och andra coola människor pratar med mig och lyssnar på vad jag har att säga. Jag skryter om nya jobbet och folk nickar imponerat. Initierat tycker jag till om Destroyer och påstår att det rådde brist på ifrågasatt maskulinitet bland Sveriges manliga queerteoretiker, och ingen verkar ha något att invända. Jag klär mig sakta mer kreativt och tycker till och med att jag queerat till en hel sport tack vare orienteringsdräkten i paraden.
Orienteringsdräkt i paraden? Ja just det. Ni fattar hur pass ballt det såg ut. Nu är allt över, vanföreställningarna, flinget och semestern, och huvudet har alltså blivit något klarare, i synnerhet när jag nu läser Anfields pridesummering. Jag ger än en gång upp tanken på att recensera boken: Matti har redan sagt allt och andra mer och jag orkar inte vara speciellt solidarisk. Det underliga i backspegeln är varför folk som Nina Lekander och Åsa Petersen ser något feministiskt i boken, men kritik av manlighet från män är man väl inte bortskämd med. Eller snarare så är vi svältfödda på den. Qattens blogg ligger på is ju, och hans taggiga stil kändes ändå sjukt grabbig. Det är möjligen saker på g i bögträsket om man kan lura intet anande grabbar till att läsa Tiina Rosenberg, men jag tror jag skriver mer effektivt om det genom att koncentrera mig på stjärnor och sylt. Allt är ju ändå projektion och sublimering. |
|
|
| Avanonymisering |
[Aug. 3rd, 2007|12:23 pm] |
 foto: O. Harris |
|
|
| Stenbärsgelé / Stone bramble jelly |
[Jul. 25th, 2007|06:03 pm] |
Jag gjorde stenbärs- och äppelgelé. Stenbären fanns det inte så många av, de tycks bara växa på ett ställe här. Jag var ute i söndags och plockade de som var mogna, jag tänkte samla kanske alla så småningom innan jag gjorde nåt av dem. Men jag plockade så pass många (för något värde av 'många') att det kändes som det ändå var dags. Så jag letade upp några äpplen från ett träd i närheten, allt det här är förresten väldigt nära där jag bor. Väl hemkommen var det bara att köra enligt björnbärsreceptet, fast med kraftigt förminskade mängder med allt. Jag menar, 0,5 dl saft och 40 g socker. Nog kokade jag gelén lite för länge, därför ser den lite tjock ut. Men principen. Och färgen!
Stenbärs- och äppelgelé
2,5 dl stenbär
Några mycket små äpplen
1 dl vatten
socker
Hacka upp äpplena grovt, och plocka bort eventuella fripassagerare. Koka långsamt upp bären, äpplen och vattnet, och låt småkoka tills äpplen är lagom mosiga. Sila genom en silduk, typ över natten. Blanda sockret med saften (40 g per deciliter saft) i en kastrull. Koka upp långsamt sedan koka tills blandningen klarar gelétestet. Obs! Det tog lite drygt 5 minuter för mig, något snabbare än jag hade beräknat. Hålla upp i en vattenvärmd, ren burk. Låt stå tills den svalnat. |
|
|
| navigation |
| [ |
viewing |
| |
most recent entries |
] |
| [ |
go |
| |
earlier |
] |
| |
|
|
![[info]](http://l-stat.livejournal.com/img/userinfo.gif){kind=small}
malte's journal
